Julblogg 2010

God Jul och Gott Nytt År!

Vi är hopplöst omoderna och bloggar vårt julkort – nästa år kanske det kommer en film? 


Året som har gått kan sammanfattas i renovering. Barnen är extremt trötta på bygget. Ima kallar vår huvudentré för byggarnas dörr.  


Hur kan det komma sig att man gör allting rätt, referenser, avtal, kreditupplysningar, rekommendationer och ändå så blir man lurad? 

Det är ett år sedan vi började och vi är ännu inte klara. Och mer strul är det, men låt oss inte fokusera på tråkigheter nu så här inför jul.

2010 hade kunnat börja bättre, 11 av de 19 första veckorna var vi sjuka, men sen kom våren och sommaren och sjukdomarna gav med sig. 


Sand mellan tårna hemma vid Drevviken, på Gotland och i Norrtälje. 


Underbart, precis vad vi behövde! Höjdpunkterna har varit att träffa kusinerarna och jag ser fram emot att få ha kusinträffar med övernattning hos oss när de blir större.

Ima har börjar i storbarnsgruppen på förskolan och det är väldigt viktigt att komma ihåg att hon minsann inte är något småbarn längre. Allting jämförs med vem som är äldre eller yngre än vad hon är. 


Annars pratar vi mycket om tjuvar. ”Mamma, monster finns inte, men lejon finns och tjuvar.” Hon älskar sin gymnastik och när vi inte har kunnat gå har hon brutit ihop fullständigt. 


Om jag bara får välja ett ord för att beskriva Ima blir det omtänksam. Hon har ett stort hjärta och delar alltid med sig till andra.    

Engla har blivit skoltjej och det märks verkligen. Hon känns så stor och klok. 


Det har varit ett lyft för henne att börja skolan och bryta med kompisarna på förskolan. Nu känner vi igen vår tjej igen. Hon var borta i två år, men hej nu kommer hon! Hon sprudlar och det bubblar ur henne om allt som händer i skolan. 


Det skönaste konstaterandet efter en månad i skolan var: ”Mamma, vi lär oss INGENTING i skolan, vi bara leker HELA TIDEN.”  Hon har fått massor av nya kompisar som alla vill följa med hem efter skolan så det är fullt hus för det mesta.

Jag har undrat lite varför Engla inte har knäckt läskoden, men har tänkt att det kanske beror på att hon alltid har varit mer intresserad av siffror. 


Hon har varit lite bekymrad över att hon måste lära sig läsa i skolan. ”Jag vägrar, jag kommer aldrig lära mig läsa.” Tillslut kröp det fram att hon trodde att vi skulle sluta läsa för henne om hon kunde läsa själv. När hon väl förstod att så inte var fallet så tog det en vecka och så läste hon. 


Fast om du frågar henne så kan hon inte läsa – hon bara gissar. Det är en envis tjej med stor integritet vi har.

Vi sover äntligen lite bättre! Och Ima har till och med sovit två hela nätter i år. Fast det vanligast är ändå att vi trängs alla fyra i min och Peters säng och jag i bästa fall längst ner som en boll i fotänden. Nästa sak på inköpslistan är två sköna och större sängar till barnen.

Nu till jul träffas vi hemma hos mamma och jag är så glad över att hon har besegrat bröstcancern och att vi får ännu en jul tillsammans. 

Jag satt på jobbet när mamma ringde och berättade att läkarna hittat en cellförändring i ena bröstet. Skulle min mamma inte finnas mer? Två saker är jag extra tacksam över under denna höst – vården och mammas och mina raka och öppna samtal.

Till nästa år önskar jag att vi får vara normalsjuka och att renoveringen är klar och att inga mer problem dyker upp.

Vi vill tacka alla nära och kära för ytterligare ett händelserikt år. Ni är fantastiska och vi skulle ha så tråkigt utan er!

Kramar från oss alla!  

En annorlunda tandfe

E har tappat sin första tand. Det var lite ångestladdat, hon ville verkligen inte tappa den. Och absolut inte ge bort den till tandfen. Nej, tanden skulle ligga i ett glas med vatten. Glaset ställde vi i köksfönstret med baktanke att slänga tanden när E var mogen för det. Det gick lite fortare än vad vi hade väntat. 

 

Vi fick hjälp av En att sätta upp en hylla i tvättstugan, E var på kalas, efter att jag kört En hem röjde jag i köket innan jag skulle hämta E. Då upptäckte jag att tandglaset stod upp och ner. Märkligt. Varken jag, P eller I hade rört glaset. Ringer En och frågar om han hällt ut E tand. Nej, jag tog ett glas med vattten och fyllde på det och drack upp. Ooops vad säger vi nu till E. Tror inte att hon ser det roliga i det här än.  

 

Mycket riktigt. I som följde med och hämtade E kunde inte hålla tyst utan säger i bilen på väg hem: "E vet du, Opa har druckit upp din tand och jag vet att du kommer att bli jäääätteledsen." Varav E kontrar: "Luras du nu I? Man får inte ljuga. Mamma, är det sant, har opa druckit upp min tand." Jag är glad att jag inte såg henne i ögonen, hade så svårt att hålla mig för skratt. "Eh.. ja, älskling, han råkade dricka upp din tand." Sen bröt hon ihop. Man kanske kan få två guldpengar för en tand som blivit uppdrucken?